Kyrkan

Gud, i denna mörka tid tackar vi för ljuset som Lucia bär med sig. 

Låt hennes ljuskrona påminna oss om att även en liten låga kan jaga bort mörkret. 

Hjälp oss att vara ljusbärare för varandra i dag – att se den som är ensam, värma den som fryser och sprida hopp där det känns tungt. 

Låt din frid sänka sig över oss och lysa upp vägen fram till jul.

Amen.

Kyrkovalet 2025 är över, och jag känner att det är dags att sätta ord på de tankar och känslor som valresultatet har väckt. Eller att börja försöka göra det i alla dall. Jag gick in i valrörelsen med stor energi och höga förhoppningar och jobbade hårt. Resultatet blev dock en blandad påse, som jag ska vara ärlig och kalla för lite av en besvikelse.

Att vara kyrkvärd är ett roligt och givande uppdrag. Man lär sig mer om kyrkan och hur gudstjänster fungerar, man får vara mer inblandad i det som händer och man får kanske också hjälpa andra.

Jag har varit kyrkvärd sedan i våras och har tagit på mig ganska många tjänstgöringar. Dels för att jag är ny och vill lära mig, dels för jag tänker jag är i kyrkan mest varje helg i alla fall.

För ett tag sedan skrev jag om mina tankar att bli präst.

Det har aktualiserats nu när resultatet i kyrkovalet blev som det blev. I korthet att jag "bara" är invald lokalt.

Så jag funderar mycket kring vad jag kan göra i stället för att bli präst, för att ändå kunna tjäna. Faktumet att jag inte har råd att läsa till präst och jag skulle vara runt 60 år när jag blir färdig kvarstår som två tydliga faktorer som talar emot.

Svaret på frågan vad jag kan göra istället är förstås varken enkelt eller kort.

Nu har det slutgiltiga resultatet kommit så det är ett bra tillfälle att fundera lite på kyrkovalet 2025.

Jag stod på listan till kyrkofullmäktige i Kumla-Tärna-Kila församling i Sala (och blev invald, återstår att se om jag får fortsätta som kyrkorådets ordförande), listan till stiftsfullmäktige i Västerås stift (men blev inte invald), samt listan till kyrkomötet (blev inte invald). Så ska man se till valresultat är jag väl ändå lite besviken.

Kyrkovalet är över. Under de senaste veckorna har tusentals människor runt om i Sverige gjort sin röst hörd. Mitt i allt som valrörelsen innebär är det lätt att glömma bort det självklara: att Svenska kyrkan faktiskt är en folkkyrka, med fria och öppna val där varje medlem har inflytande.

Det är lätt att hålla med om mycket Göran Sagen skriver om, inte minst att det finns hopp. Vi i Centerpartiets kyrkonätverk går till val på att vi står upp för hoppet. Med det menar vi att barn och unga är nutid och framtid. De ska vara delaktiga och tas på allvar i varje församling. I kyrkan får de växa i tillit, tro och hopp inför livets utmaningar. Med hoppet menar vi också att vi tillsammans är kyrka. Med ideellas delaktighet och engagemang stärks församlingslivet. Den öppna kyrkans kulturarv ger hopp och berikar med musik och konst.

Tänka sig, vi håller med Lucas Svärd att “Svenska kyrkan är inte till för att förlänga ett partis agenda”. Men kan Svärd peka på något exempel där Svenska kyrkan har använts för att förlänga någon del av Centerpartiets agenda (vad det nu innebär)? Vi som mångårigt aktiva för Centerpartiet i Svenska kyrkan kan då inte komma på något exempel.

Poskgruppen i Södra Tjust Pastorat genom Susanne Israel (hädanefter Israel) skriver om många bra saker som de vill arbeta för i pastoratet. Det är lätt att hålla med om det mesta, men den positiva känslan surnar rejält när de börjar med att exkludera.

Flera företrädare för POSK framför att de tycker partier är icke önskvärda i kyrkovalet. Det är synd att de frontar med en sådan exkluderande åsikt, men det ligger väl i deras natur. Vi i Centerpartiet menar i skarp kontrast att Svenska kyrkan behöver alla goda krafter som vill arbeta för evangeliet och kyrkans väl.