Kyrkan

Nyligen kunde vi läsa i nyhetsartiklar att Ebba Busch (KD), partiledare, närings- och energiminister och vice statsminister, hade kallat människor för "packet" i ett poddavsnitt. Jag ville förstås verifiera vad hon sade innan jag skrev något om det så jag lyssnade på avsnittet.

Jag var nyligen i Stockholm och övernattade. Vi hade en personalkonferens med jobbet. När jag var på väg tillbaka med tunnelbanan till Stockholm station så fångades jag upp av två personer som ville att jag skulle ge pengar till välgörande ändamål.

Först var det Stockholms Stadsmission. Enligt dem så finns 7000 hemlösa i Stockholm varav 800 är barn. Fruktansvärt förstås. Så ska det inte behöva vara i ett rikt land som Sverige.

Den andra personen var från Rädda Barnen. De gör också ett viktigt arbete för barn som behöver hjälp runt om i världen.

Jag är inte den som pratar om att jag är troende hela tiden. Men jag är heller inte någon som inte pratar om det där och när det passar.

Nyligen hade vi en personalkonferens med jobbet och på middagen skulle vi lära känna varandra lite bättre. Så vi fick frågor vi skulle ställa till varandra runt bordet.

En fråga som kom upp var: ”vad gör dig trygg?”

Det började diskuteras runt bordet och jag funderade lite. Efter ett tag sa jag att min tro gör mig trygg.

Ett år är nästan slut, bara timmar kvar nu. Som passande är tänkte jag ägna några ord att blicka tillbaka på året som gått och framåt på året som kommer.

Den här sajten var aldrig tänkt att bara handla om min kyrkliga gärning, men jag tänker ändå hålla mig till det just nu.

I kväll blev jag omvald som kyrkorådets ordförande en till mandatperiod. Ingenting är klart förrän allt är klart, som man säger. Jag var valberedningens förslag till ordförande och hade i flera sammanhang sagt att jag gärna skulle fortsätta.

Men nu är det klart.

Det har varit roligt och lärorikt att vara kyrkorådets ordförande. Samarbetet i rådet och med kyrkoherdarna (vi bytte ungefär mitt i mandatperioden) har fungerat bra tycker jag.

När jag nyligen såg filmen Greyhound, med Tom Hanks som kapten på ett fartyg på väg över Atlantan under andra världskriget, tyckte jag att jag kände igen en bön hans karaktär ber i början av filmen.

Karaktären står knäböjd framför sin säng och ber:
Dear Lord, let your holy angel be with me, that the evil foe may have no power over me. Amen.

När året nu går mot sitt slut och vi tänder ljus i vintermörkret, är det naturligt att stanna upp en stund. Att blicka bakåt för att förstå var vi har varit, men framför allt att blicka framåt för att se vart vi är på väg. Det är lätt att tänka att det är enklare och tydligare att blicka bakåt, men jag upplever att ibland så är blicken bakåt minst lika svår som den framåt. För det som har varit har i och för sig redan hänt, men kan ändå vara svårt att förstå. I alla fall kan jag tycka det.

Gud, i denna mörka tid tackar vi för ljuset som Lucia bär med sig. 

Låt hennes ljuskrona påminna oss om att även en liten låga kan jaga bort mörkret. 

Hjälp oss att vara ljusbärare för varandra i dag – att se den som är ensam, värma den som fryser och sprida hopp där det känns tungt. 

Låt din frid sänka sig över oss och lysa upp vägen fram till jul.

Amen.

Kyrkovalet 2025 är över, och jag känner att det är dags att sätta ord på de tankar och känslor som valresultatet har väckt. Eller att börja försöka göra det i alla dall. Jag gick in i valrörelsen med stor energi och höga förhoppningar och jobbade hårt. Resultatet blev dock en blandad påse, som jag ska vara ärlig och kalla för lite av en besvikelse.

Att vara kyrkvärd är ett roligt och givande uppdrag. Man lär sig mer om kyrkan och hur gudstjänster fungerar, man får vara mer inblandad i det som händer och man får kanske också hjälpa andra.

Jag har varit kyrkvärd sedan i våras och har tagit på mig ganska många tjänstgöringar. Dels för att jag är ny och vill lära mig, dels för jag tänker jag är i kyrkan mest varje helg i alla fall.