Denna vecka är den gammaltestamentliga texten hämtad från Första Moseboken kapitel 18, vers 1-8. Här är min relektion utifrån den texten. Du kan också höra mig läsa bibeltexten och reflektionen i en video eller podd.
Kommer du ihåg reklamkampanjen ”Oväntat besök”? Den lanserades på 1980-talet men återupplivades senare. Bakom kampanjen stod Gevalia.
Det var en hel serie annonser men den jag minns bäst var en bild av ett litet rött hus på en liten ö. Bredvid huset hade ett jättestort skepp gått på grund. Man kan se att ljuset är på i stugan, ett tecken på att människor är där inne.
Nu var det förstås inte ett stort skepp som besökte Abraham där han satt i tältöppningen. Det var tre män.
Han kunde ha tagit emot dem med misstänksamhet, sagt åt dem att gå vidare. Men han tar emot utan att ställa frågor och med öppna armar.
”Herre” välkomnar han dem med, så erbjuder han vatten så de kan tvätta sig och mat, bröd, och en spädkalv. Sedan stod han själv under trädet medan de åt.
Kanske det kan liknas vid välkomnandet som de i det stora skeppet i reklamen bjöds på i den där lilla stugan, en kopp kaffe kan vi gissa.
Bibeln är full av berättelser om gästfrihet, ta hand om de svaga och utsatta, var generös. Inte minst i berättelserna om Jesus är det tydligt.
I Hebreerbrevet 13:2 kan vi läsa: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Och Abraham visar verkligen gästfrihet.
Här finns det mycket vi kan ta med oss. Att vi ska vara öppna, gästfria och givmilda mot främlingar. Det gäller inte bara i våra egna hem, utan som samhälle och land. Även om det inte är Gud som kommer och hälsar på är det Guds barn, våra medmänniskor.
Och det handlar också om att ge plats. Abraham stod under trädet medan de åt.
För visst handlar gästfrihet om att bjuda på mat, eller fika, men också om att erbjuda skydd och plats.
Att våga stanna mitt i vår egna upptagna vardag, vår egen tidsbrist och trötthet, för att se människan framför oss. Att låta någon annans behov få avbryta mina planer utan att jag suckar inombords. Det är svårare än det låter, för det kostar något varje gång.
Och kanske är det just där Gud kommer oss nära. Inte i det vi planerat, utan i avbrottet. I överraskningen, som skeppet som går på grund eller främlingarna som vandrar i öknen.
Kanske besöker Gud oss fortfarande i det oväntade, i form av en medmänniska som behöver vår tid, vårt lyssnande eller en plats att vila på. Hur möter du de gäster som livet sänder din väg i dag?
Det är mina tankar på Heliga Trefaldighets dag.
Comments