Reflektion utifrån Markusevangeliet kapitel 2, vers 13-17

Denna vecka är evangelietexten hämtad från Markusevangeliet kapitel 2, vers 13-17. Här är min relektion utifrån den texten. Du kan också höra mig läsa bibeltexten och reflektionen i en video eller podd.

Det är en alldeles vanlig dag vid sjön. Jesus undervisar, folk samlas, och så får han syn på en man vid tullhuset. Levi heter han. En tullindrivare, alltså någon som samlade in pengar åt ockupationsmakten och kanske tog en slant extra åt sig själv. En sådan man kan vi tänka oss att de flesta i staden hade slutat hälsa på. Om folkmassan hade fått peka ut vem Jesus borde hålla sig borta ifrån, hade de pekat på Levi.

Men det är just honom Jesus stannar inför. Han säger två ord: "Följ mig." Och Levi reser sig och går.

Lägg märke till vad som inte händer och vad som inte sägs.

Jesus säger inte: städa upp ditt liv först, kom tillbaka när du blivit en bättre människa, eller rätt sorts människa, när du tror rätt saker. Han säger bara "följ mig", precis som Levi är. Inga moralkakor. Inget förebrående. 

Markus erbjuder heller ingen förklaring till Levis agerande. Vi får veta att han reste sig och gick med Jesus, inte varför.

Är inte det märkligt? Vi är så vana vid det omvända. Först göra oss förtjänta, kvala oss in liksom, sedan bli inbjudna. Men här kommer kallelsen först. Förändringen, ja den får komma sen.

Deitrich Bonhoeffer erbjuder en förklaring.

Levis svar på kallelsen är enligt Bonhoeffer en handling av lydnad, inte en trosbekännelse. Att lydnaden kommer omedelbart är kanske svårt att förstå, och en möjlig förklaring är att Levi måste ha känt Jesus sedan tidigare. Men texten är som vi konstaterade helt tyst om detta. Förklaringen är i stället Jesus själv: det är han som kallar, och därför följer Levi genast. Mötet vittnar om Jesu absoluta auktoritet, skriver Bonhoeffer.

Jesus sätter sig sedan till bords hemma hos Levi, mitt bland tullindrivare och syndare. De som ser på blir upprörda. Hur kan han äta med sådana människor? Då säger Jesus den mening som bär hela texten: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka."

Vad gör en läkare? Hen finns till för den som är sjuk. Och vem går dit? Bara den som vet med sig att något inte står rätt till. Faran är inte att vara syndare, det är vi allihop. Faran är att inbilla sig vara så frisk att man inte behöver någon läkare alls.

Vi sitter alla vid vårt eget tullhus, mitt i det där livet som vi inte riktigt fått ordning på.

Det är mina tankar på Andra söndagen efter Trefaldighet.