Debatt

Signaturen "Hej tack" kallar Jesus för en “uppdiktad person”. Jag är varken teolog eller historiker men kan konstatera att det finns en ganska bred samstämmighet om att Jesus var en verklig person. Sen går meningarna isär om han är Guds son och Messias.

Kyrkovalet 2025 närmar sig. Jag hoppas att du tänker rösta 8-21 september. Men vet du att du kan kryssa tre kandidater, kandidater som du tycker speciellt om?

När kyrkans tillhöriga går till kyrkovalet i september står många, liksom kanske du, inför en valsedel och undrar: räcker det inte att bara rösta på en lista? Att rösta är förstås det viktigaste, men att kryssa kandidater kan också påverka kyrkans framtid.

Svenska kyrkan tappar medlemmar i en takt som hotar själva idén om en öppen och levande folkkyrka. Men den verkliga krisen handlar inte om siffror, utan om identitet: vet vi själva varför kyrkan finns?

Alltför ofta ställs vi inför en falsk motsättning: antingen ska kyrkan vara en smal bekännelsekyrka för redan övertygade, eller en bred serviceorganisation som mest förvaltar byggnader och traditioner. Men sanningen är att vi måste vara både och, alltså en kyrka som vågar tala tydligt om evangeliet och samtidigt lever sitt uppdrag i hela samhället.

Även om du inte kan rabbla upp dem så känner du säkert till 10 Guds bud eller budorden som de också kallas. Jag kan inte heller räkna upp dem. Visserligen är de viktiga för mig som kristen, men de är inget jag tänker på varje dag. Det finns två bud som är speciellt viktiga. Det vet vi för Jesus pekade ut dem. "Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” samt “Du ska älska din nästa som dig själv” (Matteusevangeliet 22:35-40).

Är du medlem i Svenska kyrkan? Då har du också en röst i årets kyrkoval (om du är över 16 år). Jag vill be dig att använda den för framtidens kyrka, den kyrka du vill se. Till slut kokar allt ner till en avgörande fråga: ska Svenska kyrkan fortsätta vara en levande folkkyrka med allt vad det innebär eller låta sig dras in i en centralisering som steg för steg gör kyrkan tystare och mer bortvänd?

Anders Brännström och Martin Nilsson från POSK skriver (UNT 21/8) att de vill: ”hålla partierna borta från kyrkan”. Det låter kanske lockande, men det bygger på en illusion, de lägger ut en vilseledande dimridå.

Varför finns Svenska kyrkan? Det borde vara en självklar fråga att besvara, men när man följer debatten inför kyrkovalet är det inte alltid lätt att höra svaret. Det pratas om organisationsfrågor, arbetsmiljö, klimat och integration. Allt viktigt förstås. Men alltför ofta låter det som att kyrkan är en kommunal nämnd eller ett socialkontor, i stället för en levande kyrka. Och jag har själv bidragit till det.

I en värld som ofta präglas av splittring, oro och ensamhet behöver vi mer än någonsin en plats där vi får vara hela människor och får vara tillsammans. Den platsen kan vara Svenska kyrkan, om vi låter kyrkan vara just det: en plats där kärlek och respekt råder, där våra tros- och livsfrågor tas på allvar och där det finns rum för både tårar och skratt.

Replik på Lars TIllenius insändare.

Lars Tillenus skriver att ”förtroendevalda anställer präster, musiker, pedagoger, vaktmästare och diakoner samt chefer”. Det stämmer inte, vad jag vet. Jag är kyrkorådsordförande (visserligen inte i Västerås pastorat) och den enda tjänst vi tillsätter är kyrkoherden, alla andra tjänster har vi inte med att göra.

Om Svenska kyrkan vill nå ut till hela svenska folket med sitt budskap och sin kommunikation finns få bättre sätt än via YouTube. Ändå verkar kyrkan inte så intresserad, varför?