Tankar om att bli präst

Det har sagts till mig några gånger att jag skulle bli en bra präst. Jag har hört och tagit emot det med stor ödmjukhet och inte lite stolthet. Eftersom jag inte är präst och inte gått igenom någon prästutbildning vet jag förstås inte vad det innebär att bli och vara präst. Men min gissning är att jag skulle nog tycka om både utbildningen och jobbet.

Att bli präst är en lång resa, med mycket studerande. Den delen skulle jag nog klara utan större svårigheter. Det jag skulle ha svårast med är allt musikaliskt. Sjunga kan jag inte, det är sedan gammalt (dåliga minnen från högstadiet).

Och jag skulle absolut kunna tänka mig att ansöka till prästutbildning. Men det som talar emot det är min ålder (+50) och att jag helt enkelt inte har råd. Även om jag tog max CSN, om jag ens skulle bli beviljad det, så har vi inte råd. Och det är ett dåligt skäl för att inte välja den banan, men samtidigt ett smärtsamt tydligt skäl.

Slutsatsen blir att präst blir jag nog inte, men man kan ju förstås engagera sig i kyrkan på många andra sätt, vilket jag gör.

En dörr är stängd, många andra öppna.