Reflektion utifrån Matteusevangeliet kapitel 3, vers 11-12

Denna vecka är evangelietexten hämtad från Matteusevangeliet kapitel 3, vers 11-12. Här är min relektion utifrån den texten. Du kan också höra mig läsa bibeltexten och reflektionen i en video eller podd.

I Judeens öken står Johannes Döparen med blicken riktad framåt. Han säger till alla som vill höra: Den som kommer efter mig är starkare än jag. Han ska döpa er med den helige Ande och med eld.

Johannes döper med vatten för omvändelsens skull, en kompassriktning vänd mot honom som följer efter. Men vatten är bara början. Luther skriver i Lilla katekesen att dopet inte är blott vatten, utan ett vatten förbundet med Guds ord och löfte. Något börjar i vattnet, något som fortsätter långt efteråt.

Vatten, Ande och eld. Kanske är det en rörelse inom ett och samma dop, en process som pågår genom hela livet. Vattnet renar. Anden vägleder. Elden förändrar.

I våra egna liv ryms både vete och agnar, vår kärlek och vår längtan, men också vår bitterhet och vår själviskhet. Ibland behöver Guds eld vara dramatisk och bränna bort det som är dött i oss. Men tänk på en skogsbrand. Direkt efteråt verkar allt svart och förlorat. Ändå spirar snart ny grönska ur askan. Det som brann ner blev till näring för något nytt.

Så eld är inte bara förstörelse. Eld är också värmande, som ett ljus som sakta brinner i vinternatten.

Är det inte den elden vi bär med oss från dopet? Guds kärlek som värmer oss när vi är ensamma, som lyser upp vårt mörker och för oss närmare honom.

Det är mina tankar på Första söndagen efter Trefaldighet.