Blogg

Att gå i kyrkan är för många av oss en självklar del av livet, ett andligt hem där vi känner igen ordningen i gudstjänsten, känner igen och vet när man står eller sitter. Men för den som är ny eller ovan kan en gudstjänst kännas som att kliva in i en ny värld, både bokstavligen och bildligt. Då måste vi som är vana vara de som visar vägen, inte med pekpinnar, utan med vänlighet, inbjudan och respekt.

Svenska kyrkan är och ska förbli en folkkyrka: öppen, närvarande och relevant i människors vardag. Men folkkyrkan är inte något som kan drivas uppifrån eller skötas enbart av anställda. En verklig folkkyrka byggs av folket, och här är de ideella krafterna helt avgörande.

Svenska kyrkan förvaltar våra kyrkobyggnader, ett av vårt lands största kulturarv, De rymmer historia, konst och arkitektur, men också människors livsberättelser. I dessa heliga rum hålls dop, vigslar, begravningar, gudstjänster, konserter och andra aktiviteter. Tyvärr står många församlingar i dag inför en dyster verklighet: ekonomin räcker inte till för att ta hand om kyrkorna.

När samhället ställs inför allvarliga kriser, vare sig det handlar om naturkatastrofer, tekniska kollapser eller ytterst krig, behöver vi mer än bara robusta försvarssystem och fungerande logistik. Vi behöver också mänsklig närvaro, trygghet och hopp. Här har Svenska kyrkan, särskilt på lokal nivå, en ovärderlig roll att spela.

I en tid när samhället slits isär av polarisering, hat och misstänksamhet mot den som är annorlunda, är vår kyrka kallad till något större. Vi är kallade att vara ett heligt rum av nåd, gemenskap och motstånd, mot splittring, tystnad och likgiltighet.

Svenska kyrkan står i dag inför stora utmaningar: sjunkande medlemsantal, ökande polarisering i samhället, förändrade livsmönster och en alltmer digitaliserad värld. Men det är inte enbart ett problem, det kan vara en möjlighet. Kyrkan har aldrig varit rädd för att följa med sin tid och nu måste vi våga ta nästa steg: att fullt ut omfamna tekniken för att möta människors behov i vardagen, där de faktiskt befinner sig.

Som kyrkorådsordförande och trogen gudstjänstdeltagare har jag funderat på en fråga som kommer upp i olika sammanhang: Borde vi ha någon form av krav, eller åtminstone starkare förväntan, på att förtroendevalda i Svenska kyrkan faktiskt går i kyrkan?

Det kan tyckas vara långt kvar till kyrkovalet i september, men det är ändå dags att börja tänka på att rösta och vad du ska rösta på.

Om du inte går till gudstjänst i kyrkan på söndagar, varför ska du då bry dig om kyrkovalet? De som väljs i kyrkovalet bestämmer mycket över vad som händer med kyrkan. Det kan vara allt från hur din lokala kyrka sköts om till hur kyrkan på nationell nivå tar hand om sina tillgångar. Inte minst är det dina lokala företrädare som anställer kyrkoherde, vilket påverkar verksamheten. Det finns alltså många anledningar att rösta.

Centerpartiet ska välja ny partiledare. En stor fråga är om hen som väljs ska ta oss närmare vänster eller höger eller kanske stå tydligare i mitten. Att vi i Sverige i allmänhet surrar oss så hårt till blockpolitiken är olyckligt, tycker jag. Jag förstår att det för vissa ger ett slags trygghet, att vara antingen det ena eller det andra. Men jag tror att Sverige skulle må bra av en mer rörlig politik, där olika partier gör upp i olika konstellationer, precis som det är i många andra länder.

Kyrkovalet är över och vi har det preliminära valresultatet. Vi kan först konstatera att valdeltagandet i Sverige sjönk med 1,63 procentenheter. Det är något vi alla ska vara oroliga för. Men frågan är om vi är på väg tillbaka till de ännu lägre nivåer vi hade före 2017 eller om det går att vända? Det får vi se i framtiden.